Lena Holmqvist som är universitetslektor i straffrätt vid Uppsalas universitet har gett sig in i debatten rörande det så kallade Astrid Lindgren-fallet där hon ifrågasätter åklagarens uppträdande då denne inte har lagt fram någon alternativ gärningsbeskrivning. Fallet berörde en narkosläkare som anklagades för att avsiktligt ha tagit livet av ett spädbarn genom att sluta ge livsuppehållande hjälp till spädbarnet. Fallet har fått mycket publicitet i media och många har engagerat sig i detta känsliga fall.
Hon påpekar att försvaret till narkosläkaren inte har något krav att bevisa att läkaren är oskyldig, de behöver bara säkerhetsställa att bevisen inte säger emot den åtalade bortom allt tvivel. Åklagaren måste lägga fram starka bevis för att läkaren injicerat en på tok för stor dos av tiopental i spädbarnet som till följd avled. Åklagaren behöver faktiskt bara bevisa att läkaren visste vad som skulle ske om en så stor dos av tiopental injicerades utan att avsiktligt vilja ta livet av spädbarnet. Vad Holmqvist eftersöker är att åklagaren ska presentera en alternativ åtalspunkt om att läkaren lämnat kvar ett potentiellt farligt ämne.
Tack vare detta kan domstolen endast ta i hänsyn om narkosläkaren verkligen avsiktligt tagit livet av spädbarnet istället för att ta upp eventuella frågor om slarv eller vårdslöshet. Detta trots att det finns goda grunder att lägga in flera alternativ som breddar domstolens alternativ i sin bedömning och därmed kanske också domen inte blir representativ för de händelser som verkligen skett.
Den anklagade nekar till brott och påstår att denne inte ens gett den avlidne tiopental, varken i korrekt eller inkorrekt dos. Försvaret har ändå tagit kontaktmed europeiska experter för hjälp i frågan ifall det skulle visa sig efter obduktionen att tiopental finns närvarande i den avlidnes kropp. Detta sägs vara en vanlig åtgärd för att vara förberedd för alla möjliga scenarion. Det är trotsallt åklagarsidan som har bevisningsskyldighet.