Ingvar Ericson gav sig 2010 in i debatten för vad som kallas för ”Astrid Lindgren-fallet”. Fallet berörde en narkosläkare som anklagades för att avsiktligt ha tagit livet av ett spädbarn genom att sluta ge livsuppehållande hjälp till spädbarnet. Fallet täcktes i stor utsträckning av media men bevisen räckte inte till för en fällande dom mot läkaren.
Ingvar Ericson gav sig in i debatten och ansågs av vissa vara en privatspanare även om han själv nekar till den stämpeln. Ingvar Ericson har bedrivit en oerhört stor forskning som sträcker sig över hela landet och han har även kontaktat experter utomlands. Hans kritik riktar han bland annat mot Rättsmedicinalverket, RMV, och åklagaren då han anser att de inte gjort en rimlighetsbedömning av tiopentalhalterna som lade grunden till att läkaren häktades. Tiopentalhalten i den avlidna flickan visade sig efter en undersökning vara 1000 gånger så hög än vad som brukar användas i normala fall. Det Ingvar Ericson frågar sig är om detta verkligen är rimligt?
Ingvar Ericson har en bakgrund som kemiingenjör och har genom kontakt med sina gamla kollegor såväl svenska som utländska publicerat inte mindre än fyra uppsatser där han publicerar en otrolig mängd data angående fallet både ur ett teoretiskt och praktiskt perspektiv. Ingvar Ericson anser att de olika myndigheterna och andra grupper gått för fort fram i undersökningen och helt enkelt ignorerat den stora halten tiopentalhalterna, något som han säger inte ska vara möjligt för en naturvetare som han själv. Ingvar Ericson upplever många brister i utredningen och anser att något bör göras för att bättre kunna hantera dessa situationer.
Socialstyrelsen ansåg 2009 att inget brott hade begåtts men ändå gick det till en rättegång året efter. Läkaren friades då de tekniska bevisen inte var tillräckligt starka. Fallet kom senare att kritiseras från många håll då det ansågs att utredningen hade stora brister.