När man ger sig in i ett äktenskap för snabbt och inte tänker på hur mycket det krävs från båda parter för att hålla kärleken vid liv långsiktigt kan det få förödande konsekvenser när den initiala kärleksfasen ebbat ut. Om man inte längre älskar varandra men ändå hänger ihop av olika anledningar kommer en fas av tillbakadragande. Man slutar bekräfta varandra och det spiller så småningom över till övriga delar av livet. Speciellt jobbigt är det för barnen som lätt kan börja känna sig oönskade och bortglömda, vilket ofta leder till att barnet blir ett ”problembarn” som får problem i skolan och i relationer med andra.
Det är väldigt svårt att bryta sig ur den negativa spiralen i ett kärlekslöst äktenskap. Tillslut träder en fas in då kommunikationen bryter ihop och den enda utvägen blir i många fall att skiljas. När båda parter känner att förhållandet egentligen är slut börjar man söka kärlek och bekräftelse på andra håll vilket bara påskyndar den oundvikliga processen mot undergång. Ofta hänger man ihop en period bara för barnens skull, men detta är i sig själv kontraproduktivt då ett ständigt grälande och kärlekslöshet mellan föräldrarna bara påverkar barnet ännu mer negativt än om dom skiljs när dom fortfarande kan prata med varandra. Om man skiljs när man blivit riktiga fiender får barnet en väldigt jobbig period när föräldrarna skyller på varandra och ”Mamma borde ha gjort det där” och ”Pappa skulle ha hämtat dig på dagis” osv. Detta kan leda till att barnet tappar förtroendet för båda föräldrarna, något som starkt kan påverka barnets framtida skolgång, relationer och framtidstro. Det är inte ovanligt att barnet känner skuld för det som hänt och ser sig skyldig för att Mamma och Pappa skilt sig. Detta har också att göra med hjärnans utveckling, desto yngre man är desto mer tror man att allt som händer omkring sig och i världen på något sätt är relaterat till dom själva. I vuxen ålder innebär detta ”barntänkande” ett tecken på en psykisk störning. Man ser sig själv som centrum av Universum och allt som händer i livet och världen är relaterat till sig själv. Trauman från barndomen kan förstärka och bibehålla detta tankemönster upp i vuxen ålder om individen är predisponerad för att utveckla, eller snarare stanna kvar, i ett mer primitivt tankemönster. Ett kärlekslöst förhållande mellan föräldrarna riskerar att utlösa denna typ och andra psykiska störningar om barnet har en genetisk mottaglighet för att påverkas av den negativa miljön som skapas i det destruktiva förhållandet.
Förr i tiden var man ofta tvungen att ingå äktenskap av kulturella skäl och för att inte bli socialt utstöta. Man var tvungen att gifta sig om man väntade barn även om barnet kommit till under en kort romans som ebbat ut. Speciellt för kvinnan var det svårt då det kunde vara svårt att försörja sig på egen hand. I det gamla bondesamhället var man av ekonomiska och praktiska skäl tvungen att leva ihop även om det saknades kärlek i förhållandet. Idag är det mycket lättare att skilja sig men ändå så ökar hela tiden ungas psykiska ohälsa av andra orsaker än att det växer upp i familjer där kärlek saknas.
Idag är det i alla fall i de västerländska kulturerna inget socialt stigma att skilja sig, och om föräldrarna hittar nya partners som dom är riktigt kära i och där förhållandet är positivt så kommer det vara en mycket bättre miljö för barnet att växa upp i än ett kärlekslöst förhållande.