Jag springer. Jag springer faktiskt i stort sett varje dag, och nästan varje dag får jag också frågan om varför jag springer. Ibland, när det känns tungt och trögt att snöra på sig löparskorna kan jag faktiskt också själv ställa mig den frågan. Varför i all sin dar springer jag? Svaret är dock mycket enkelt om man tänker efter en smula. Jag mår bra av att springa.
Jag har inte alltid sprungit. För bara några år sedan var jag en av alla soffpotatisar som knappt kunde tänka mig att gå till affären ens. Som så många andra kom jag dock till insikt om att jag behövde röra på mig. Dels var det detta budskap som min våg förtvivlat hade försökt förmedla till mig under lång tid, dels insåg jag att jag inte var helt ung längre, och att min kondition inte direkt låg på plus.
Det var inte på nyår jag tog beslutet om att börja motionera. Nyårslöften tenderar att brytas innan de ens hunnit påbörjas. Det var snarare en fin vårvinterdag som jag började med en promenad och upptäckte att det var riktigt skönt att vara ute och gå. Den promenaden följdes av fler, och till sist blev det nästan ett behov att få komma ut. Till och med i regn och rusk var det skönt. Om inte annat så var det skönt att komma hem och känna att man var trött och verkligen hade jobbat hårt. Promenaderna blev längre och snabbare, och en dag kände jag mig mogen att försöka mig på att springa istället för att gå. Tack vare promenaderna orkade jag med turen, och idag har det blivit helt naturligt att avsätta en stund för min dagliga tur i löparspåret. Att få springa sig trött och sedan komma hem och ställa sig i duschen är det bästa lyckopillret av alla.