Tenn är ett metalliskt grundämne som har beteckningen Sn, vilket står för det latinska namnet stannum. Tenn har en silvervit färg som inte oxiderar med syre. Tenn utvinns ur tennsten (kassiterit). Jordskorpan har ett tenninnehåll av ungefär 2,1 gram per ton.
Tenn har använts ända sedan forntiden, och denna mjuka metall har alltid varit användbar. I legering med den likaså mjuka metallen koppar bildar tenn den hårda metallen brons. Brons använde man tidigt både till smycken och vapen, men också till byggnadsdelar.
Ungefär 600 f.Kr började man så använda rent tenn. Romarna kallade tennet för plumbum album eller plumbum candidum, vilket betyder vitt bly och glänsande bly. Jöns Jakob Berzelius, en svensk kemist använde det latinska namnet stannum och gav metallen den kemiska beteckningen Sn år 1812.
Att tenn kan användas som skydd mot frätning (korrosion) upptäckte man tidigt. Än idag används tenn som korrosionsskydd på många ytor av stål eller järn. Vissa konservburkar till exempel, består av förtennad plåt. Tenn är också en betydelsefull metall inom elektroniken, där den används både som elektrisk och mekanisk förbindelse mellan olika komponenter. Men, mest känt för gemene man är kanske ändå tennet som en metall man gör smycken och prydnadsföremål av. Skålar och ljusstakar av tenn har mycket länge varit omtyckta och uppskattade föremål, som på auktioner kunnat betinga ganska höga priser. Idag är inte tennföremålen lika populära, men allt eftersom stilar förändras kan också populariteten växla. Inom sameslöjden används gärna tenntråd till bland annat tillverkning av vackra smycken.
En speciell egenskap för tenn är att om man bryter av en tennstång kan man med blotta örat höra något som kallas för tennskrik. Detta beror på att tenn har en mycket hög kristallinstruktur, och det är när denna struktur förstörs som man kan höra det speciella tennskriket som blivit känt.